En analys av det politiska läget i Kalmar kommun har sällan varit intressantare. Jag ska försöka mig på en egen, då jag faktiskt står lite utanför.
Generationsskiften
Såväl sossar som moderater står inför förändringar på sina toppositioner. Om vi börjar med moderaternas så har ni tidigare på bloggen kunnat se deras ledarskapsbekymmer. Man lyckades inte enas om vem som ska ta över som kommunalråd efter Jan-Olov Wernersson i höst. Därtill brottas man med att man redan nu behöver en ersättare för Jan-Olov under hans sjukdomsperiod. Inom moderaterna har fullmäktigegruppen suveränitet att utse sina egna kandidater. Så är det inte inom andra partier. Där är det oftast partiföreningen eller distriktsstyrelsen som utser kommunalråd/landstingsråd. Detta har tidigare ställt till bekymmer för moderaterna i landstinget vid utseende av landstingsråd. Två gånger utsågs internt inom gruppen relativt oskolade landstingsråd som fick sluta med buller och bång. Där lärde man sig av läxan och luftinsatte Malin Pettersson efter debaclet med Peter Johansson (vi ska återkomma med den historien någon gång på bloggen).
I Kalmar är det praktiska förhållandet likadant men där slutar likheterna. Det är nog så att ett flertal moderater i staden vill sätta in Jonas Löfgren som inte har någon plats i den nuvarande fullmäktigegruppen, medan den nuvarande fullmäktigegruppen nog tycker att han är ett alltför oprövat kort. Det blir nog så att gruppen tillsätter en ersättare för Jan-Olov på egen hand och först efter valet utses den som ska bli den permanent kommunalråd, av den nya fullmäktigegruppen. Stalltipset är att Göran Häggfors börjar nu i vår och att Jonas Löfgren går på i höst efter valet. Givetvis finns det stora skillnader mellan dessa män och då inte bara i ålder utan även ideologiskt. Den spänningen tror jag är den största orsaken till att moderaterna inte kommer överens. Denna skillnad är givetvis viktig för stadens borgerliga människor, samt de partier moderaterna ska arbeta med efter nästa val. Men mer om det senare.
Sossarnas generationsskifte har länge varit känt och den enda nyheten är ju att Kjell faktiskt gav ett datum för sitt återtåg. Återtåg och återtåg, han står kvar som trea på fullmäktigelistan, och det är lite signifikant för sossarnas generationsväxling. Den är väldigt konservativ! Man byter ut väldigt få av Kjells parhästar, en majoritet blir kvar. Detta försvårar för Johan Persson när han ska försöka styra kommunen på sitt sätt. Till en början är jag övertygad om att nämnderna kommer att återta mycket av den makt som de senaste åren centraliserats till stadshuset. Detta är givetvis både på gott och ont.
Johan Persson signalerar just nu också lite klassisk splittringspolitik, när han tydliggör att han kan tänka sig att styra med något borgerligt parti (läs centern). Detta upprör givetvis dagens samarbetspartners, samt skapar en oro inom det borgerliga blocket. Själv tror jag Johan är ute testar en luftballong. Jag ska ta ett exempel efter senaste valet. Då tydliggjorde Kristdemokraterna i Mörbylånga att man kunde tänka sig en samregering med sossarna i kommunen. Det tog inte lång tid förrän den Kristdemokratiska distriktsordföranden fick ett samtal från den centerpartistiske kollegan som spydigt undrade om inte Anders Andersson (KD) ville bli ordförande i landstingsstyrelsen. Snabbt rättade kristdemokraterna in sig i ledet på Öland och med en samlad mun sa man att Saga Sigvardsson © var deras kommunalrådskandidat…. Så kommer de borgerliga i Kalmar kommun också att att få agera. Inte tusan kan man släppa residensstaden om man vinner valet. Nåja, Johan lär få nog problem med att sy ihop den nuvarande majoriteten efter en valseger, det har aldrig varit lätt. Men man har haft åtta år på sig att arbeta in sina roller så uppdraget borde inte vara omöjligt för Johan att hitta en lösning. Mitt tips, koncentrera dina relationer redan nu, risken är annars maktspelet skapar konflikter som blir jobbiga att lösa den 18 september.
Men hur lätt har borgarna att komma överens i staden? Ja svaret är enkelt, de är värdelösa på det! Men det ska man inte låta sig luras av. Innan valet 2002 var borgarna som hund och katt i Landstinget i Kalmar Län men lyckades efter många turer hitta en försoning. Numer ser de till och med ut att trivas i varandras sällskap,,, nästan varje gång! :-)
Men bekymret i Kalmar baseras nog mer på vem som ska göra vad. Jag är inte så säker på att en politisk veteran som Anders Andersson (Ulven från Kalmar som är centerpartist och inte går att jämföras med lammet från Järnforsen) så lätt släpper fram en politiskt helt otestad moderat med tämligen nyliberala funderingar som styrelsens ordförande. Det kan mycket väl bli så att moderaterna får stå tillbaka om de tre borgerliga kompisarna bestämmer sig för att tre slår ut en!
Men vad vet jag, jag sitter ju i Landstingshuset och det är ju en helt annan plats….
