Igår eftermiddag på Östermalm går jag och klubbdirektör Svante Samuelsson, vi lyssnar på en resehistoria som ordförande Strandman berättar.
Plötsligt minskas mitt och direktörens intresse för historien. Jag inser att min fot håller på trampa på en sån där liten sak ni vet, som är mer råtta än hund. Svantes intresse minskar för han tittar på ägarinnan till hunden. Jag väljer också att titta på den vackra unga kvinnan, som vi möter, och inser att jag känner igen henne mycket väl.
Artiga som vi är direktören och jag, låter vi kvinnan passera tätt emellan oss.
Ordförande har under denna tid fortsatt med sin berättelse. Svante deklarerar då frankt att vi faktiskt slutat bry oss om det han berättar.
Vad är då konsekvenserna av detta
För Strandman; ja han är sur att vi inte sa till honom att öppna ögonen, men han kan trösta sig med att kunna berätta en äkta ”Lassie historia”.
Jag känner två killar som hade prinsessan Madeleine emellan sig.För Samuelsson; tja han är bara lycklig.
För undertecknad; får väl bita i det sura äpplet där jag kaxat om att aldrig behöva träffa någon i kungafamiljen, men men, är fortfarande republikan i delar av mitt hjärta… Fast man önskade ju att man var 10-år yngre, inte Vänsterpartist och något mer världsvan.
